ångestmonstret

De flesta har monster under sängen men jag har ett i mig. Det bor någonstans i magen och ibland slår det huvudet i hjärtat. Bankar med sina kloklädda tassar på mina lungor. Sparkar hårt och skriker så det känns ända ned i låren. Jag har ett ångestmonster. En parasit jag inte kan bli av med. En inneboende som inte går att sparka ut. Det bor där, på sin bestämda plats i huset som är min kropp.

Och gärna gör monstret sig påmint. Skriker när jag sitter på bussen hem och tvingas bita mig i läppen för att inte börja gråta. Hur intensivt jag än stirrar ut genom fönstret hör jag hur det ekar i bröstet. Det slår när jag står framför spegeln och försöker välja kläder tio minuter innan jag måste gå. Ett monster som tvingar mig ned på golvet. Tvingar mig att luta ryggen mot garderobsdörren och luta huvudet i händerna medan tårarna blöter ned fingrarna, kinderna, halsen. Det gör att jag ibland måste åka hem istället för att gå ut. Som gör att jag inte kan vara bland andra människor. Det är ett monster som ibland trycker åt mina luftrör så hårt att jag inte kan andas. Gör att jag skakar i hela kroppen och vill gräva ned naglarna hårt i huden på armarna.

I magen bor ett monster jag försöker lära mig leva med. Ett monster jag ibland tvingas försvara när någon ifrågasätter mitt agerande. En argsint varelse som ibland skriker så högt att ljuden tar sig ut ur min mun. Ibland önskar jag att mitt monster också hade stannat under sängen, längst in mot väggen för att bara komma fram när mörkret fallit. Det jag motvilligt bär kryper fram när det vill. När en känsla blir för mycket oavsett tid på dygnet. Jag hör hur det sparkar och slår, vet att det inte hjälper att tänka "jag känner mina fötter mot marken".