ofrånkomlig ensamhet

när jackan återgår till att bara vara en jacka

Både stora och små uppbrott för minnen med sig. Minnen man ofta bär med sig hela livet. Vissa ting är relaterade till dessa minnen. Musik, klädesplagg, platser.

Tonerna är kopplade till vissa lakan, nätter och sängar man egentligen inte borde ligga i. Cigaretter på en liten trapp och inne i huset brukar psykiskt sjuka tillbringa sina dagar. De är inte allvarligt sjuka men där får de lite extra stöd. Han berättar om konstiga människor han sett gå in och ut. En man som går ut och röker i bara morgonrock, oavsett temperatur och årstid. Det är vinter. Det är kallt. Jag har ganska precis fyllt sjutton år. Mina lungor är fyllda av hans luft och jag hoppas att han kanske kommer att tycka om mig. Jag för honom men jag är rädd. Jag sjunger en sång för honom och han frågar om jag lyssnat mycket på Ane Brun. Jag svarar ja och han säger att det märks. Jag är hela tiden nervös och gör bort mig. Känner kanske lite för mycket redan nu.

Vi träffades bara några gånger. Sista gången vi sågs var på ett pendeltåg in mot Stockholm. Hans blick hade förändrats.

Jackan köpte jag i Göteborg. På Emmaus. Jag åkte dit för att hälsa på honom och känna mig hel igen. Vi hade fallit för varandra hastigare än stjärnfall. Det är en brun jacka, den är rutig och har axelvaddar. Axelvaddar som jag senare sprättar bort och nu faller den lite konstigt över axlarna men det gör ingenting. Han kallar den bambijackan. Den har en mockakrage och bruna knappar i fuskläder. Snön faller över Göteborg och över oss. Små vita prickar landar i mitt hår och på min krage. Kanske kysser vi varandra. På väg hem till hans hus i en förort till Göteborg där familjen väntar. Det är märkligt att vara gäst i någons hus på det sättet. Med honom känner jag mig hemma utan att vara hemma. Det känns som om de granskar mig från topp till tå. Jackan hänger jag i hallen och vi går upp på hans rum. Vi stannar för det mesta på hans rum. Några dagar senare åker jag hem till Stockholm igen.

Jag vet att vi kommer ses om någon vecka igen. Det är tunga dagar mellan gångerna vi ses.

Nu är det återigen vinter. Fast snön har börjat smälta bort och gatorna är hala av underkylt regn. Jag ligger ensam i min säng och lyssnar på musiken vi lyssnade på och den är inte laddad längre. Det är bara vackra, mjuka toner som fyller ut tystnaden. När jag går ut tar jag på mig den bruna jackan och det är längesedan den var bambijackan. Det är bara ett stycke tyg som värmer dåligt över ryggen. Musiken återgår till att bara vara musik och jackan är ingenting annat än en jacka.

Jag skapar nya minnen hela tiden.

låt gamla drömmar dö och dröm igen; dröm med mig

lukas

Om jag någon gång får en son ska jag döpa honom till Lukas. Kanske efter sin far, kanske för att Lukas låter som bomull i munnen.

Jag skulle låta honom leka med vilka leksaker han ville. Om han hellre leker med bilar får han göra det, är dockor hans passion är det helt okej. Jag skulle ge Lukas alla möjligheter i världen. Han skulle själv få bestämma vilka kläder han vill bära. Mitt ansvar är att se till att han inte fryser men färger, mönster och skärningar får han välja själv. Det ligger inte på mig att placera honom i en roll där han inte trivs. Kanske skulle han välja manchesterbyxor med för stor midja. Så stora att de skulle ramla av ifall han inte bar skärp. Kanske skulle han välja att rota i min garderob. Det skulle också vara helt okej.

Jag skulle lära honom respektera andra människor. Både killar och tjejer. Han skulle vara snäll mot sina vänner och förstå var gränsen går. När de skulle vilja gå in på avspärrade områden eller måla graffiti i betongtunnlarna skulle Lukas säga nej. När det blir bråk skulle Lukas gå emellan. En liten hjälte med smala pojkben och hår som lever sitt eget liv. Aldrig skulle han gå på en tjej som inte vill. Han vet var gränserna går. Hans intention ska aldrig vara att göra någon illa.

Och när han blir förälskad första gången skulle han berätta det för mig. Jag skulle göra te eller varm choklad och vi skulle äta ostmackor i varsitt soffhörn. Det skulle ta ett tag innan orden lämnade men hans mun men jag skulle ha tålamod.

Han skulle dra luvan över huvudet och dra upp munkjackans dragkedja så långt det bara går. Blicken skulle sänkas till marken när hans eller hennes namn nämndes. Hans pojkhjärta skulle dunka och blodet pulsera. Varje steg skulle vara för henne. Eller honom. Varje steg skulle vara för kärleken. Ifall hans hjärta skulle krossas skulle jag lägga handen på hans axel och säga något klyschigt som "mister du en står dig tusen åter" och han skulle sucka, himla med ögonen och säga "nej, det finns ingen annan". Så småningom skulle han förstå. Att han är värd det bästa och att någon kommer känna samma sak för honom en dag.

Så skulle jag uppfostra Lukas. Med all kärlek i världen. Få honom att förstå att det enda som spelar någon roll är kärleken.

allt som är hallon