Första kvällen gick vi en promenad efter maten. Stannade i en vägkorsning för att kramas. Liksom landa i att vi faktiskt var framme på rivieran. Tillsammans bara vi i några dagar. Vi hade precis ätit på en halvdan restaurang där pizzakanterna var brända och läsken alldeles för dyr men det hade inte gjort så mycket. När Medelhavet är knappa hundra meter ifrån en är det svårt att vara olycklig. Och speciellt inte när man sitter knappt en meter ifrån den man älskar mest i hela världen.
Vi stannar till i korsningen och håller om varandra. I bakgrunden hörs en svag melodi, först svår att urskilja. Det tar några sekunder för mig att förstå att mannen med dragspelet (eller fiolen, jag minns inte riktigt) spelar Moon River. Ledmotivet från Breakfast at Tiffany´s. Den låt jag har bestämt ska spelas på mitt bröllop. Och jag ler i Jonatans tröja och säger "ha ha" för det är så overkligt. Att vi står exakt där, exakt just då och hör en av mina finaste låtar spelas.
Tidigt imorgon bitti åker vi hem till grå stockholmssnö och vardag igen. Jag vill inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar