Jag är Carrie i Paris när Alexander Petrovski släpper hennes hand inne på museet. Jag är Carrie när hon går förbi ett café där fyra tjejkompisar sitter och skrattar vid ett bord. Jag är Carrie men utan Mr Big som åker för att hämta henne.
Och jag har sett för många filmer. Filmer där huvudkaraktären flyr med en kappa svepande efter sig när hjärtat gör ont. Filmer där de slänger blombuketter i vattenpölar och skriker åt varandra i folkmassor. Människor vänder sig om men hon märker ingenting. Med knytnävarna slår hon honom på bröstkorgen tills all energi är borta och hon faller ihop i hans famn. Och han håller om henne fastän de just i den minuten hatar varandra. Och så står de. I en hjälplös omfamning tills de inte orkar vara arga längre. Tills de tar ett djupt andetag och tårarna slutar strila ned längs kinderna. De står så tills han säger:
"Kom, vi går hem."
Jag är Carrie när hon säger "I am someone who is looking for love. Real love. Ridiculous, inconvenient, consuming, can't-live-without-each-other love". Jag är Carrie när de fattar tag i varandras händer och på svaga ben går därifrån, tillsammans.
Men mest av allt är jag mig själv. Och jag menade aldrig att lägga mig på asfalten bortvänd från dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar