det gnager och gnager och går sönder och skaver

Jag har varit rädd. Gråtit tyst inne på mitt rum för jag orkar inte berätta för mamma. Orkar inte berätta varför jag är ledsen. Vill inte att hon ska sitta på min sängkant och titta frågande på mig. Det är inte henne jag behöver prata med. Den person jag vill prata med befinner sig hundratals mil härifrån i ett landskap så vackert att man tappar andan. Och det är sällan man känner sig så ensam, som när man behöver prata men ändå inte kan prata med någon. Behöver bara gråta ut mot en kantig axel och krypa ihop, bli liten. Omfamnas av två brunbrända, smala armar och höra hans röst som säger att det blir bra snart. Och det gör så ont i mig när jag inser att jag inte minns hur hans röst låter. När jag inser att jag glömt bort vad han skulle säga och hur hans armar känns runt mig. Det har gått tolv dagar nu. Och allt jag vill är att han ska komma hem, lägga huvudet i mitt knä och låta mig berätta. Berätta om allt som gnager och gnager och går sönder och skaver. Han ska se på mig med sina gröna ögon och hålla mig i handen tills orden är slut. Då ska han hålla om mig. Hårt. Men jag måste fortsätta leva i en vecka till. Trots alla mardrömmar, alla nätter jag inte kan somna utan vrider mig fram och tillbaka. Jag måste döva ut tomrummet med andras röster för jag orkar inte höra de röster som talar i mig. Behöver honom att skratta bort det mörka, allt som skrämmer mig. Jag klarar inte det på egen hand.