26 juni: Det bara regnar. Det regnar som om himlen vill falla ned och bli en grådaskig vattenpöl. Allt är fuktigt, till och med luften inomhus. Mamma blir lockig i håret. Jag blir klibbig om fingrarna. Regnet sätter sig i skinnet och jag längtar hem.
27 juni: Mamma skjutsar mig till tågstationen i Degerfors. Spåren heter tre och fyra fastän det bara finns två. Vi är tidiga och äter varsin glass. När jag klivit på tåget och hittat min plats plockar jag upp en bok som egentligen inte är bra men jag läser den ändå, tills vi når Stockholm Central. Jag går av. Lyckan strömmar genom kroppen och när jag går ned mot tunnelbanan växlar jag mellan att le som ett fån och nästan börja gråta. Jag är hemma. I min stad som jag både älskar och hatar.
28 juni: Jag träffar David, vi ska se Benjamin Francis Leftwich. Vi promenerar från Skanstull till Centralen och det nya Scandichotellet. Pengarna på mitt kort är slut och David får betala drinkarna. Mojito, romochcola, tvåhundratrettiofyra kronor. Vi hittar två lediga stolar längst fram vid scenen och efter några timmar springer Benjamin upp på scen och inleder med 1904. Jag kan inte sluta le. Sista låten är Atlas Hands och det är fantastiskt och sen hälsar vi på honom. Jag hälsar från Klara och han ger oss varsin kram. Vi köper varsin chokladmilkshake innan vi åker hem.
29 juni: Vaknar och det känns som om mitt huvud ska sprängas. Migrän. Och jag drar täcket över huvudet och försöker sova men det går inte. Väntar ut den pulserande smärtan och åker in till stan för att träffa Sofia. Vi äter sushi i Vitabergsparken, dricker drinkar för alldeles för många hundralappar och fnittrar oss igenom samtalen. Med henne kan jag prata om saker som jag inte kan prata om med någon annan.
30 juni: Ibland väller saknaden över mig och för första gången sedan han åkte börjar jag gråta. För att det gör så ont att han inte är här. Halva tiden har gått nu, kanske kan jag klara tio dagar till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar