Tiden rinner ifrån oss och snart är den slut. I mitt huvud finns ett timglas där sanden rinner ut. De små kornen faller igenom till den andra sidan. Den sida som betyder att vi behöver vara ifrån varandra. Igen. Jag vill inte det. Vill inte behöva gå runt och undra om allt är bra. Ifall du undrar över mig. Orkar inte sakna mer.
Kan vi inte bara stanna tiden? Kryp ned under täcket bredvid mig och var kvar där. Gå ingenstans, åk inte iväg, lämna mig inte ensam här. Det känns fel i kroppen när du inte är hos mig. När du inte ringer och frågar hur jag mår, vad jag gör, ifall jag jobbat eller inte. Det känns fel att somna och vakna själv. Inte kunna lägga huvudet mot din bröstkorg och höra varje hjärtslag. Inte känna doften från din varma hud. Det känns fel att behöva vänja sig vid att vara ensam. Ensam utan dig. I en alldeles för stor hundratjugocentimeterssäng i alldeles för många nätter.
Har läst din blogg ett tag nu. Kommer inte ihåg hur jag hittade den från början, men jag gjorde det och fastnade. Just det här inlägget kan jag ja:a på nästan varje mening. Nu ska jag stänga min dator, den värmer mina ben för mycket. God natt.
SvaraRadera