det finns hål i allting, det är där lite ljus kommer in

Telefonen ringde. Hon som precis samlat sig bröt ihop igen. Han gick långt före, pratade med någon annan. Hon längst bak med svansen mellan benen. De stannade. Någon minut senare fick hon reda på att han bett dem gå.
     "Jag har så svårt för att se dig full" viskade hon.
     "Då är kanske det någonting jag ska vara utan dig"
     "Jag vill inte att det ska finnas något 'utan mig'"
Hela hennes kropp skakade. Nu fick hon vila sitt huvud mot hans bröstkorg, han strök henne över håret och hon kunde inte sluta gråta. Hennes pappa hade åkt fast för fortkörning en bit utanför staden. Han kunde inte hämta henne nu. De skulle ta sig till stationen, han följde med henne i taxin och han pratade ansträngt. Glättigt. Som för att släta över vad som hänt bara någon minut innan.
     Överallt gick människor med släpande steg och höga röster. På väg någon annanstans för att fortsätta sin kväll, trots att de hållit på sedan tidig morgon. Klockan var bara strax efter elva. Hon tittade ut genom taxifönstret och önskade sig långt därifrån. Det hade blivit fel och det gjorde ont ont ont i henne.
     På perrongen stod ett tåg. Ett överfullt tåg som skulle ta henne hem till det som känns tryggt. Hem till det som inte gör ont. Till mjuka lakan och låsta dörrar. Hon var tvungen att gå genom fyra vagnar för att hitta någonstans att sitta. Han ringde. Såg på henne genom fönstret och sa:
     ”Jag älskar ju dig, förlåt. Igen. Jag är så djävla kär i dig."
     ”Jag älskar dig med.”
     ”Tror du att det ordnar sig?"
     ”Det klart att det ordnar sig. Det måste ordna sig.”
För vad som än händer måste de vara med varandra. Det finns inga andra alternativ. Och när tåget började rulla småsprang han efter. Gav henne en slängkyss och sa:
     ”Jag vill se dig så länge jag kan.”