de förlorade drömmarna

Jag minns när jag drömde om att bli författare. Jag drömde om en vindsvåning med fönsterglugg ut mot himlen. Ett skrymsle som skulle vara mitt hem. Kanske i Prag. Det var länge självklart att jag skulle skriva dikter eller romaner och leva på det. Om nätterna skulle jag låta fingrarna smattra mot en skrivmaskin i samma takt som regnet smattrade mot fönsterrutan. Från det lilla fönstret skulle jag se människor gå av och an på gatan nedanför. Kanske hade de inte alls bråttom men skyndade sig ändå. Om dem skulle jag skriva; de som var på väg någonstans och de som inte alls hade någonstans att gå.

Nu är det sällan jag skriver. Orden tvingar jag fram i dokument som snart ska lämnas in och bli bedömda. Det är ingen hård jury. Det är alltid skönt att lämna bort en text, föreställa sig att den är färdig och fulländad. Att ta upp den igen, skriva om och redigera, det kommer jag aldrig göra ändå. Det som är fel, det är fel. Och så kommer det förbli. Mina skrivböcker ligger orörda på nattygsbordet. Enda gången jag flyttar på dem är när jag ska damma. Kanske börjar orden blekna däri. De bleknar nämligen inom mig, orden.

Jag drömmer inte om någonting alls. Det finns tiotals saker jag skulle kunna tänka mig att göra men ingenting jag vill. Ingenting jag längtar efter lika intensivt som jag längtade efter en vindsvåning i en avlägsen stad. Ett enkelt liv och en skrivmaskin. Nu är alla ord fast i bröstkorgen. Som en ihållande förkylning bara slem som inte vill ta sig upp. De är fast där med alla andra tankar om hur jag ska leva mitt liv. Ta blodprover eller prata med ungdomar på avvägar spelar ingen roll längre.

Jag är trött. Trött på att behöva ta beslut, bestämma mig, vilja någonting, våga någonting. Helst av allt skulle jag för resten av veckan, månaden, året ligga kvar i fosterställning i min säng och kanske ibland gå upp och dricka ett glas vatten, ringa ett samtal eller vid enstaka tillfällen gå ut för att träffa en vän. Mina muskler är slappa, mina ögonlock tunga. Jag ser hellre samma husfasad och samma träd på andra sidan gatan än andra länder och städer. Stannar hellre under täcket än tar mig i kragen och går ut. Varenda molekyl av motivation har lämnat mig och orkeslösheten har drabbat mig igen. Just nu bryr jag mig inte om ifall den släpper mig till slut. Jag är ändå hopplös och drömlös. Ingenting väntar på mig.