20120325

utdrag ur; tillbaka

”Vi kunde ha blivit så mycket mer” hade hon sagt och kastat cigaretten på marken. Sedan hade hon vänt som om och börjat gå i riktning mot tågstationen. Han hade inte svarat. Han hade inte följt efter. Han hade stått kvar och sett henne gå. Låtit henne gå. Den tunga väskan släpade hon bredvid sig och gruset knastrade under den. Hon vände sig inte om men kunde känna hans brännande blick mot sin ryggtavla. Kanske grät han. I så fall skulle han vara tvungen att söka tröst någon annanstans än hos henne. Det var slut nu. Hon tänkte inte ge honom en dag till.

Det hade börjat som alla andra gräl. Någon hade inte plockat ur disken, inte dammsugit mattan i vardagsrummet, bäddat sängen, gått ut med soporna. Sådana världsliga ting. Skillnaden den här gången var att grälet hade eskalerat. De hade skällt ut varandra, sagt rakt ut vad de inte står ut med den andra. Hans sätt att smula ned hela lägenheten med knäckebröd. Hennes sätt att diska maskinen två gånger, bara för att försäkra sig om att det blev rent. Hans brända köttbullar. Hennes omaka strumpor över hela lägenheten.

Med långa steg gick Karin mellan husen. Gula, röda, blå villor. Träden hade börjat få knoppar. Hon passerade ett äldre par som var ute och rastade sin tax. De log åt henne när hon passerade. Karin försökte le tillbaka. Lät stryka med fingertopparna i ansiktet. Den smulade mascaran låg som en svart skugga under ögonen. Varje ord hon sagt hade låtit osäkert. Hon visste det, även om hon kämpat för att låta bestämd och stark. Få honom att förstå att det inte går längre, att det gör för ont i henne. Den svaga vårsolen lyste kallt. Gatorna var inte sopade än. Med sin fria hand drog hon åt halsduken ytterligare ett varv och lät fötterna göra sitt. Inte tänka, bara gå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar