när staden ligger tom inser du att det är så ditt liv ser ut

jagkanintelevautandig och jag gråter alldeles för ofta
kanske är det för att jag är rädd eller bara för att jag är missnöjd
med livet och vad det inte erbjuder mig men samtidigt
väntar jag ju bara det har jag väl sagt förut att vänta är mitt mellannamn
det är mörkt ute och jag lyssnar på du var min armé precis som när jag
var femton sexton sjutton och ledsen
det finns små trick som får folk att vilja väl
hur kan det vara så svårt att förstå att jag längtar bort,
bort härifrån till platser där lugnet bor
och jag är fortfarande ledsen
det vill liksom inte gå över det bara gnager och gnager och jag
kämpar för att få den känslan att släppa taget men då kramar
den om mig ännu mer som för att säga: jag tänker inte gå
hur mycket jag än önskar att den känslan skulle lämna mig ifred
och att mina tårkanaler skulle börja fungera normalt igen
jag har inget sammanhang och det gör att jag känner mig ensam
utanför och jag är avundsjuk precis som när jag var femton sexton sjutton
och väntade på att livet skulle börja
det gör jag än men det verkar som om någon tryckt på paus och batterierna
i fjärrkontrollen är slut ska det alltid kännas såhär?
jag längtar fortfarande bort från de situationer då ingen hör vad jag säger
för det är en plats jag inte borde vara på jag passar inte in
det är en känsla jag trodde skulle försvinna och nu när jag kan sätta fingret
på vad det är; hur tar man sig vidare då?
det enda jag vet är att jagbehöverdighosmig för när det känns som om
hjärtat faller i bitar i bröstet måste någon finnas där och stryka en över håret