Han tog en handduk ur badrummet och drog ihop skärpet på morgonrocken. I farstun stod träskorna och han stoppade fötterna i dem och öppnade dörren. Solen stod redan högt på himlen. Med långa steg på sina tunna ben gick han ut på terassen och ned för slänten mot klipporna och vattnet. Hans vatten, hans hav. Hela landskapet här såg han som sitt. Fåglarna, träden, vågorna. Till och med tången i vattnet var hans. Han bar doften av havet, den var ingrodd i hans skinn.
Han mindes stormarna ute till havs. De hade aldrig skrämt honom. Aldrig hade han varit rädd för att dö men han visste att de andra var det. Oftast kom de till honom då. Lät hans lugna väsen lugna de som var räddast. Ibland berättade han historier för de nytillkomna. Han berättade om alla åren han tillbringat på sjön och hur många gånger han rest mellan Stockholm och Hongkong. Det var nog närmare hundra. Räkningen hade han tappat någonstans vid den sextiofjärde gången fartyget lämnade Värtahamnen och styrde riktningen österut. Han visste att om fartyget skulle gå på grund, skulle det så småningom sjunka och då skulle han dö. Men han var inte rädd för döden. Han kunde inte tänka sig ett mer passande sätt att dö på än att drunkna. Han ville vila i havet. Havet var hans enda pålitliga vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar