24/11 2011: I mina tankar är han
lejonhjärta för han tog min hand och han kysste mig fast jag vet att
innerst inne vågade han nog inte egentligen. Han var modigare än jag.
Och i min mage trängs alla känslor, det kanske blir lite för många till
slut. Glädje blandas med oro, saknad med längtan och förväntan med sorg.
Världen fick för sig att hända i exakt samma sekund och nu vet jag inte
riktigt hur jag ska förhålla mig till den.
För arton månader sedan slutade vi vara du och jag och blev du och jag fast ett vi också. Det var så du beskrev oss. Du var fortfarande tonåring och rädd för att stänga in dig i någonting som kunde kallas jonatanochjosefin. Ville att det skulle finnas stränga, strikta mellanslag mellan våra namn. Inte sitta ihop utan sitta med ett litet mellanrum. Jag brukade sucka och tänka att du var löjlig. Är man ihop borde man sitta ihop. Sitta ihop så nära att och:et automatiskt försvinner. Ibland grät jag av magont för vi ville inte samma sak. Jag var redo att älska på samma sätt som i filmerna. Ligga vaken hela natten, springa genom städer, ringa varannan timme. Kyssa hårt, kyssa länge, kyssa precis överallt. Du höll mig en bit ifrån. Jag ville veta allt. Viskade "jag vill vara under din hud du är för långt ifrån" men jag tror inte att du fattade då.
12/8 2012: Vi hittar alltid tillbaka till varandra. Han har en magnet i
bröstkorgens vänstra sida, precis som jag. Att hålla oss ifrån varandra
är omöjligt. Två hjärtan som inte kan slå utan det andra. Det spelar
ingen roll hur många dumma saker vi säger eller hur många timmar vi
sitter i trappuppgångar eller soffor och gråter. Till slut landar vi
sådär nära varandra igen, bröstkorg mot bröstkorg. Hjärta mot hjärta.
Vissa saker ska bara vara. Förbli. För alltid. Och -
vi är en sådan sak.
Det har gått arton månader sedan du kysste mig i mörkret på Bonden bar på Södermalm. Och sakta men säkert har vi vuxit närmare och närmare varandra. Du har lämnat mig och kommit tillbaka. Sagt att du ringer upp utan att faktiskt göra det. Vi har rest iväg och inte velat åka tillbaka. Pratat om att lämna Sverige för gott. Smitt naiva planer om att dra iväg och bara skicka vykort hem från andra kontinenter. Alla timmar vi hållit om varandra. Alla gånger du fångat min hand mitt i rörelsen. Alla gånger vi sagt jag älskar dig. Vi har snart levt igenom två vintrar.
25/2 2013: Jag blir bättre och du blir bättre och vi blir bättre. För vi lär oss
hela tiden. Lär känna varandra inte bara utanpå utan även inuti. Lite
mer för varje dag. Tills vi kan varenda kvadratmillimeter utantill. Och
det pirrar i magen när jag tänker på oss.
Vi har varit tillsammans i arton månader nu och du benämner oss äntligen som ett vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar