Vårt år började en månad efter alla andras. Det började någonstans i slutet av en fredagskväll efter en intensiv vecka. Vi gjorde saker tillsammans. Bara vi. Gick på kvällsöppna museum och satt på café och bara drunknade i varandras ögon. Sådär som riktigt förälskade par gör. Sådär som man gör i början, när allt är nytt och inget gör ont eftersom kroppen är fylld till bredden av endorfiner. Du träffade mina vänner, jag träffade dina, vi sov ihop så gott som varje kväll.
Du ringde mig och jag åkte till dig och det var fredag. Vi skulle stanna inne, hämta mat och se på film. Där någonstans rasade allt. En fjantig ångest blev gigantisk för mig. Som en ballong i bröstet som fick ny luft hela tiden. Till slut tvingade jag dig att möta mig i centrum. Jag kunde inte köpa vår mat själv och du förstod ingenting. Fattade inte varför jag inte kunde handla mat åt två personer. Jag klandrar dig inte, det är ett konstigt beteende och jag tampas med den ångestbiten ibland.
Men, de hårda orden tar alltid slut. De korslagda armarna faller ned mot soffkanten igen. Ögonen slutar gråta. Kroppen slutar skaka och ilskan rinner liksom bort. Till slut finns det bara en sak att göra: säga förlåt, krypa nära varandra, andas in doften av huden på halsen och tänka att det blir bättre. Jag blir bättre och du blir bättre och vi blir bättre. För vi lär oss hela tiden. Lär känna varandra inte bara utanpå utan även inuti. Lite mer för varje dag. Tills vi kan varenda kvadratmillimeter utantill. Och det pirrar i magen när jag tänker på oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar