Skolan har alltid fått ångestklumpen i magen att växa. Redan första veckan i första klass tröttnade jag. Tröttnade på att någon skulle bestämma över mig, på att jag var tvungen att höra mina klasskamrater ljuda fram ord när jag redan kunde läsa, tröttnade på att tvingas in i någonting som inte var mitt. Jag gjorde allt för att sätta mig på tvären, jag var alltid bestämd. Kämpade alltid för att nå höga resultat. För jag skulle ju vidare, längre. I tolv år tvingade jag mig själv att stanna kvar i klassrummet. Att inte slänga böckerna på golvet och med bestämda kliv lämna skolan. Kämpade för min rätt att uttrycka mig, både på utsidan och insidan. Skapade konflikter, försökte lösa dem, famlade handlöst för jag visste inte hur jag skulle bete mig, vem jag skulle vara. Vem jag ville vara.
Men,
i augusti började jag på en ny skola. Högskolan. Tre gymnasieår fyllda med magont och duktig flicka-komplex betalade av sig. Mina betyg räckte till och jag kom till en kyrka, ett pyttelitet campus tillsammans med sjuttio andra. Vi är en grupp människor som vill förändra samhället åtminstone lite grann och göra livet lite lättare för andra. Inga människor med hjältekomplex men lite god vilja. Vi har alla olika bakgrundshistorier och ingen liknar den andra men en sak kan jag helt ärligt säga: jag känner mig hemma där. Jag känner att jag hamnat rätt. Att det är där jag ska vara i tre år till, för att sedan kunna kliva ut i resten av livet. Och ska jag vara ärlig -
det är ingenting jag någonsin hade räknat med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar