20121108

jag visste inte vem jag var men jag visste vad jag trodde på

På högstadiet var allt en enda röra. Ingen visste något om någonting och speciellt inte jag. Jag hade precis slutat tupera håret, lagt undan den svarta kajalpennan och slängt mina tyllkjolar. Mamma och jag åkte till Åhléns City och letade efter ett par svarta Cheap Mondays. De jeans som blev min generations v-jeans. Utöver de svarta köpte jag röda, pepitarutiga, grå. Lyssnade på Vinternoll2 varje morgon när jag gick till skolan. Det helvete jag tvingades till varje dag. Där tegelväggar regerade och tjejerna kletade läpparna med idominsalva tills de var vitare än snö.

Jag förlorade mina bästa vänner över en helg. De som var annorlunda kallades till kurator eller fick öknamn. Kanske stack jag inte ut tillräckligt, för jag klarade mig. Det var ingen som kallade mig fula saker. De gav mig bara blickar i matkön, trängde sig kanske förbi, hann till filmjölken före mig. Det gjorde inte så mycket. Vi satt tio personer vid samma bord och hade långa politiska diskussioner samtidigt som vi tuggade krasande cornflakes. Vi pratade om kommande politiska val, miljöförstöring och jämställdhet. Det mitt hjärta brann för mest av allt. Det enda som var värt att kämpa för. Min rätt att säga vad jag ville, tjäna lika mycket, räknas lika mycket. Det skulle inte spela någon roll att jag var tjej.

Mina klasskamrater tyckte att det var konstigt att jag kallade mig själv feminist. Jag ifrågasatte dem. Ställde frågan "tycker inte du att tjejer och killar ska få lika mycket betalt för samma arbete?". Och vem med en fungerande hjärna kan säga nej på den frågan? De var bara rädda för begreppet. Rädda för att stå för någonting. Rädda för att skilja sig från mängden. För att överleva högstadiet ska man passa in. Ha samma ljusa slingor, samma kofta med guldknappar från Gina Tricot, samma kärlek till Orlando Bloom.

Jag märkte ständigt skillnader i hur vi betedde oss. I min musikklass var vi sju killar och tjugotvå tjejer. I idrottsklassen var majoriteten killar. Och gissa vilka som skrek mest i matsalen. Nä, det var inte vi med magstöd och sopraner. Vi som hade framtida operasångare ibland oss. Det var hockeykillarna som tog den mesta av akustiken. Stövlade in på våra idrottslektioner innan de var slut, sulade hårda bollar på varandra och tjejerna såg upp till dem, gjorde sig till och jag undrade hela tiden varför. Sedan dess har mitt undrande eskalerat.

Och jag tänker inte sluta undra förrän jag får ett riktigt svar. Ett svar som förklarar vad som gör oss så olika, varför vi behandlas och uppfostras på olika sätt. 

2 kommentarer:

  1. Nu har jag sträckläst hela din blogg och du skriver så fint att det gör ont ibland

    SvaraRadera