i slutet av november

Tentaångesten hann knappt lägga sig innan den övergick i gnagande ovisshet. Nu går jag runt med en liten klump i magen som säger att jag måste skriva omtenta om någon månad. Vill inte. Att vara student är knepigt och även om föreläsningstillfällena inte är så många, är huvudet fullt av socialpolitik just nu. Det är svårt att koppla bort och koppla av. Jag gör det genom att spela datorspel som går ut på att rädda fångar, döda gigantiska spindlar och alliera med drottningen. Alltid med en hemnetflik öppen i Firefox. Jag inser mer och mer för varje dag hur svårt det kommer att bli att hitta en billig bostadsrätt att flytta in i. En som uppfyller mina låga krav och snäva studentplånbok. Min positiva inställning har trubbats av en del, bara på en vecka. Allt jag kräver är en fungerande spis, ett kaklat badrum och att den är belägen i söderort. Numer måste jag vara nära hemma, även om jag flyttar till ett eget kyffe. Nära mamma, alltså. Och hunden. Som extramamma och lillmatte måste man ha koll, mata med godisar och gå promenader på dåligt upplysta vägar. Alltid vara tillgänglig. Det är nog lite som att ha småbarn. Fast med svans. Och det är en fördel, tycker jag.