lämnar

Det känns som om någon lämnat mig. Det är som om någon rest sig upp, vänt ryggen till och gått ut genom dörren. Eller som om någon hela tiden klickar bort mina samtal. Ignorerar mina röstmeddelanden, slutar läsa mina mejl, slutar svara på mina sms. Någon som slutar tro på den tiden vi ska leva tillsammans. Någon som glömt alla de dagar vi spenderat tillsammans. Alla vinflaskor vi delat, alla cigaretter vi rökt på uteserveringar och altaner, alla koppar kaffe eller te vi druckit tillsammans, alla filmer vi sett på bio. Ingenting spelar någon roll längre.
     Nej, kanske spelar det ingen roll hur många gånger man lovar att man ska vara tillsammans för alltid. Kanske spelar det ingen roll vilken historia man delar. Kanske är det okej att lämna andra människor bakom sig. Kanske tyckte någon att det var okej att lämna mig. Är det nu jag måste acceptera, blunda, släppa taget och gå vidare? Torka en sista tår och sätta ena foten framför den andra - igen? När blev vi sådana som lämnar utan ett sista ord?
     Jag går fortfarande runt i min ovisshet. Jag badar i min egen tvivel. Ligger fortfarande kvar i sängen. Funderar över ifall jag förtjänar det här. Om jag får skylla mig själv, att jag sagt fel saker, lagt mig i för mycket. Vänder och vrider på allt, gömmer ansiktet i händerna. Den alltför vana känslan av uppgivenhet har flyttat in i mig igen. Det är någons fel och kanske är det jag som är någon.