de förlorade orden

Kommer du ihåg när vi var femton år och hatade valborg tillsammans? Gick längs Katarinavägen och blickade ut över vattnet. Radade upp allt som var dåligt. Hur vi aldrig ville bli som dem. Kommer du ihåg att vi delade exakt samma drömmar? Att vi möttes i en mörk konsertlokal och började prata om hur mycket man kan känna för ett band, vissa låtar, sångtexter. Hur det tar sig rakt in i kroppen, blodet, cellerna. Att det inte finns någonting som gräver sig djupare.Vi ville samma sak. Sätta toner på ord och sprida dem så långt det bara går. Du klippte håret i en Amelie-page och jag klippte mitt kortare än Mia Farrow i Rosemary's Baby. Vår vänskap grundades i musiken, i drömmen om att stå på en scen och spela simpla ackord på en gitarr. Känna allt som går att känna.

Jag pratade om att bli poet. Sitta i en nedgången lägenhet, dricka rödvin och sätta ord på varje känsla. Bli bäst på att lägga adjektiv efter verb. Äta nudlar till middag och bara ha svarta kläder. Leva på existensminimum. Romantiserade destruktivitet, önskade mig ätstörningar och tiggde cigaretter av de vänner som hade. Började dricka mitt kaffe svart, åt bara sallad i skolmatsalen, ville inte vara som dem. Skulle aldrig bli som dem. Ville gå min egen väg, leva mitt eget liv. Vara självständigare än ett kattdjur. Alltid våga säga vad jag tyckte, aldrig tvivla på min egen förmåga. Komma ihåg mitt mål; aldrig sluta skriva. Det var ett löfte jag givit och därför ett löfte jag ville hålla.

Ni fick skivkontrakt och möjligheten att förverkliga er dröm. Jag tappade min sångröst lite för varje dag som gick. Lämnade gitarren i fodralet med vetskapen om att jag inte skulle kunna stämma upp den igen. Strängar som gick av. Stämband som gick av. En röst som blev hesare och svagare för varje dag som gick. Mina förutsättningar var annorlunda. Mitt liv skulle bli på ett annat sätt. Jag började längta efter någonting, någon att luta mig tillbaka på. Någon som skulle finnas i min närhet och aldrig försvinna. Någon som skulle hålla om mig tills jag somnat, någon som skulle finnas kvar när jag vaknar. Kände mig allt för otrygg i mig själv, ville bara kura ihop mig i en famn som höll mig kvar. Ett stilla liv utan känslomässiga bergochdalbanor. Sakta förlorade jag mina ord. Och med dem försvann en bit av mig.

Igår satt jag i en nedsläckt lokal, tio gånger större än den vi möttes i, och lyssnade på er. Tänkte att ni har blivit så fantastiskt bra, växer mer och mer för varje gång ni kliver upp på en scen. Hur säkra ni är på det ni gör. Att ni har hamnat på precis rätt plats. Och jag började fundera över min egen röst. Mina ord. De som bara försvann. Lämnade mig ensam. Undrade var de tagit vägen, vem som stulit dem. Tänkte "vad fan är det jag håller på med jag skulle ju bli poet" och torkade bort en tår med baksidan av handen. Aldrig skulle jag sätta mig i en skolbänk frivilligt och lära mig nya saker, traggla akademiska ord och vetenskapsteorier. Jag skulle ju förändra världen med varje bokstav.

Och naiv som jag är gick jag idag och köpte en ny skrivbok. En svart, tjock bok att fylla med ord och meningar och ord utan mening. Med en förhoppning om att vi ska hitta tillbaka igen. De luftiga formuleringarna. Löftet jag gav en gång. Orden och jag.