allt jag skriver handlar om kärlek men jag lovar, det är roligare att läsa om än grupparbeten och hemtentor

Vi pratar om vad vi ska göra imorgon, nästa månad, nästa år. Och ännu längre fram än så. Om vi ska flytta till Gotland när vi båda slutat skolan och hur många barn vi ska få. Så naivt och enkelt som det är när man fortfarande är nitton år. Så självklart som det bara kan vara när det handlar om oss. Med små och stora ord pratar vi om lägenheter och hus, jag funderar över tapeter och trearmade lampor att ställa vid en fåtölj.

Ändå blir allt tråkigt annorlunda när man fortfarande bor hemma, är tjugo och inte kan träffas varje dag. När vi:et inte är lika hemtamt, när vi inte diskar samma tallrikar, inte äter frukost ihop varje vardagsmorgon, när vi inte alltid sover i samma säng. Tiden går långsammare när vi är på olika platser. Det är hela tiden någonting som saknas när jag vaknar ensam i min säng. För när vi sover tillsammans, sover vi fortfarande millimeternära. Så nära att hans mage klibbar av svett mot min rygg när vi vaknar. Vi sover nära men ändå är det inte tillräckligt.

Jag vill komma så nära det bara går.