when everything is lonely i can be my own best friend, i get a coffee and the paper have my own conversations with the sidewalk and the pigeons and my window reflection

Jag stänger mitt fönster och drar täcket upp till hakan. Försöker hålla mig vaken tills du ringer och säger att du kommer över. Jag vet att klockan är för mycket, att det är för sent. Att vi kanske ses imorgon men vem vet någonting om det? Varför måste vi alltid säga hejdå? Dessa ständiga "vi ses snart" för att sedan skiljas åt. Alla sista omfamningar, kyssar och små betydelsefulla ord. En sista timme, en sista längtan efter hud. Alltid "jag vill träffa dig innan jag åker" och jag vill be dig snälla ta bort de sista fem stavelserna. Låt det bara vara att vi måste ses. Vill inte behöva säga de sista orden, kramas en sista gång för att sedan gå åt olika håll. För jag vet inte om jag klarar det mer.