när jackan återgår till att bara vara en jacka

Både stora och små uppbrott för minnen med sig. Minnen man ofta bär med sig hela livet. Vissa ting är relaterade till dessa minnen. Musik, klädesplagg, platser.

Tonerna är kopplade till vissa lakan, nätter och sängar man egentligen inte borde ligga i. Cigaretter på en liten trapp och inne i huset brukar psykiskt sjuka tillbringa sina dagar. De är inte allvarligt sjuka men där får de lite extra stöd. Han berättar om konstiga människor han sett gå in och ut. En man som går ut och röker i bara morgonrock, oavsett temperatur och årstid. Det är vinter. Det är kallt. Jag har ganska precis fyllt sjutton år. Mina lungor är fyllda av hans luft och jag hoppas att han kanske kommer att tycka om mig. Jag för honom men jag är rädd. Jag sjunger en sång för honom och han frågar om jag lyssnat mycket på Ane Brun. Jag svarar ja och han säger att det märks. Jag är hela tiden nervös och gör bort mig. Känner kanske lite för mycket redan nu.

Vi träffades bara några gånger. Sista gången vi sågs var på ett pendeltåg in mot Stockholm. Hans blick hade förändrats.

Jackan köpte jag i Göteborg. På Emmaus. Jag åkte dit för att hälsa på honom och känna mig hel igen. Vi hade fallit för varandra hastigare än stjärnfall. Det är en brun jacka, den är rutig och har axelvaddar. Axelvaddar som jag senare sprättar bort och nu faller den lite konstigt över axlarna men det gör ingenting. Han kallar den bambijackan. Den har en mockakrage och bruna knappar i fuskläder. Snön faller över Göteborg och över oss. Små vita prickar landar i mitt hår och på min krage. Kanske kysser vi varandra. På väg hem till hans hus i en förort till Göteborg där familjen väntar. Det är märkligt att vara gäst i någons hus på det sättet. Med honom känner jag mig hemma utan att vara hemma. Det känns som om de granskar mig från topp till tå. Jackan hänger jag i hallen och vi går upp på hans rum. Vi stannar för det mesta på hans rum. Några dagar senare åker jag hem till Stockholm igen.

Jag vet att vi kommer ses om någon vecka igen. Det är tunga dagar mellan gångerna vi ses.

Nu är det återigen vinter. Fast snön har börjat smälta bort och gatorna är hala av underkylt regn. Jag ligger ensam i min säng och lyssnar på musiken vi lyssnade på och den är inte laddad längre. Det är bara vackra, mjuka toner som fyller ut tystnaden. När jag går ut tar jag på mig den bruna jackan och det är längesedan den var bambijackan. Det är bara ett stycke tyg som värmer dåligt över ryggen. Musiken återgår till att bara vara musik och jackan är ingenting annat än en jacka.

Jag skapar nya minnen hela tiden.