att slippa sova ensam är en lyx jag gärna vänjer mig vid

Kanske kräver jag för mycket när jag lägger kinden mot din bröstkorg och nickar till svar. Det är klart att jag vill att du följer med mig hem istället för att stanna här. Säger: det gör lite ont och jag känner att jag måste åka hem. Kämpar för att vara ärlig. Kan inte sova någon annanstans än i min egen säng. Du förstår och jag förstår att det är mer praktiskt för dig att stanna, att du är trött men jag vill inte sova ensam i natt. Att slippa sova ensam är en lyx jag gärna vänjer mig vid. Drömlös är sömnen om du ligger bredvid. Är jag ensam kommer de till mig, drömmarna jag inte vill drömma.

Jag trycker din hand och vågar nästan inte se dig i ögonen när jag ber dig följa med. Du viskar att du älskar mig och jag svarar samma sak. Och skäms över att jag precis torkat bort tårar, att jag ofta blir ledsen när jag är berusad. Förhoppningsvis märks det inte att jag gråtit, min mascara är vattenfast och alkoholtrötta ögon döljer det mesta.

När vi är på väg till tunnelbanan ber jag om ursäkt för min egoism. Samtidigt är jag lättad, du håller ett fast grepp runt min midja där vi går över Mariatorget och du är den enda som kan mota bort den gnagande känslan i bröstet. Jag hoppas att du vet det. Du tar bort det som gör ont bara genom att titta på mig och le.

Sekunder efter att vi lagt oss i sängen somnar du bredvid mig. Du är varm. Vi har haft varandra i fyra månader nu.