Jag drömde så hemskt. Jag drömde att jag skulle dö. Att jag blev jagad och hela min varelse skulle utplånas från jordens yta. Rädslan byggde sitt bo inom mig. Mamma sa att det var fullmånen som förvrängde mina drömmar. Min oro kom från himmelen.
Försöker fokusera på det som är positivt. Att göra det är svårare än man kan tro. Ytterligare än förkylning för mig nedslagen. Mitt kroppsliga misslyckande likaså. Blir det ljusare snart? Blir känslan en annan? Det brukar förändras men när synfältet är svart kan man ingenting se. Det finns inte längre någon rationalitet. Jag behöver hans stärkande händer, några värmande ord.
Det är så lätt att fastna i vemod.
Tvingar fram styrkan ur hjärtat. Som en citruspress där vätskan blir juice. För hans skull, för hennes skull, för deras skull. Jag blundar gärna för det som gör ont. Drar täcket över näsan och försvinner in i naiva TV-serier när svärtan tränger sig på. Det fungerar bättre än alvedon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar