Josefin K

albatross

2012-02-12T10:20:00.002+01:00

vilka var dina skäl
att kidnappa min själ
jag är bara ett skal
innehållet försvann i en
brand någonstans
söder om hornstull

du stal min enda dröm
gjorde den till din
jag har inget annat val
än att låta den gå
tåget vid perrongen
får ta vid

den världen är inte längre
min men
bara för att du tog den
är den inte din
en värld ska segla fri
likt en albatross över
långgrunda sjöar
du måste förstå
man kan inte bara ta det man vill ha

oavsett kommer jag aldrig
bli den som säger
vad var det jag sa
värna om dina val
som sand kan de rinna mellan
dina fingrar

you give me fever when you kiss me

2012-02-08T11:48:00.003+01:00

undrar
hur många timmar jag spenderat i sängen sedan i måndags
hur många sex and the city-avsnitt har jag sett

varför blir yrseln inte bättre
febern är ju borta den gick från
38,5 till ingen alls på bara en natt
å andra sidan kom den tillbaka igår kväll
men i morse när jag vaknade var den väck
dricker blåbärssoppa äppeljuice samarin
för febern satte sig nog även i magen
ibland känns det som om jag ska falla bakåt
när jag ställer mig upp
ingen är här för att fånga mig ifall det skulle hända

jag är lite rädd
och gråter ibland när det är ensamt
dagarna blir så outhärdligt långa

blåkalla vinterdagar svåra att orka igenom

2012-02-06T15:23:00.001+01:00

obetydliga småsaker som betyder hela världen

2012-02-03T10:07:00.000+01:00

uppknäppta skjortknappar
skorna avsparkade i hallen
varje golvmillimeter täckt av tyg
klädesplagg efter klädesplagg
avslöjar vägen som leder till oss
vad gör det
en strumpa ett spår

ingen behöver veta vad som sker
bakom neddragna persienner rullgardiner
varje lampa är släckt
utanför sjunker temperaturen
det är minus tio grader kanske mer
vad gör det
för inuti inomhus i oss sprids värmen
inga klädesplagg nödvändiga

småsaker som betyder hela världen
för mig:
korta telefonsamtal och han säger
"du betyder så mycket för mig
att det
inte finns"

men det finns
vi finns
är det inte fantastiskt

blommor, ben och boktips

2012-02-01T09:18:00.001+01:00

säg att det inte bara är jag som tänker såhär

2012-01-28T15:55:00.001+01:00

Oron är min värsta fiende. Den ständigt gnagande oron om både nuet och framtiden. Äntligen har jag kommit på vad jag vill utbilda mig till men då kommer istället nästa orosmoment: kommer jag komma in? Mina betyg från gymnasiet är inte tillräckligt bra för socionomprogrammet på Stockholms Universitet. Och för att kunna bli kurator ska man helst ha en socionomexamen. Finns det andra vägar att gå? Mamma säger att jag ska följa mitt hjärta. Jonatan säger att det löser sig. Kanske har hjärtat rätt och kanske löser det sig men tänk om det inte gör det? Vad gör jag då?

Hela tiden tusentals frågor och ibland känns det hopplöst. Jag hatar mig själv för att jag inte pluggade mer sista året på gymnasiet men jag vet ju, jag vet att jag inte skulle klarat av det då. När muren av böcker och betong var så nära som en knapp meter ifrån och nästan rusade jag in i den. Varför gjorde jag inte högskoleprovet redan då? Jag har svaret i min hand men ändå ångrar jag mig nu. Gränsen var redan nådd och inte möjlig att passera utan att skadas ännu mer.

Oron gör att jag drömmer mardrömmar. Inte alla nätter men det händer. Jag drömmer att jag förlorar mig själv, mina vänner, Jonatan. Allt försvinner ifrån mig och jag står alltid ensam kvar. Drömmer om dåliga beslut och den passerande tiden skrämmer mig så. Det känns som om alla gjort de rätta valen och jag drabbas av månaderna som varit tyngre än sten. Kan man inte få en andra chans? En chans att rätta sina fel? Det verkar som om det är en omöjlighet. Jag vill ägna mitt liv åt att hjälpa andra och se till att de får en andra chans; varför ska inte jag få det då? Har jag inte förtjänat det? Behöver jag inte ens oroa mig över mina redan fattade beslut? I bröstkorgen ett hjärta som suckar och i varje bur fåglar som vill ut.

Det handlar inte bara om framtiden, det handlar om nuet och dået och omet. Och det gnager. Av oro. Inte varje dag, inte varje natt men ibland. Och då är det svårt att koncentrera sig på det som faktiskt är bra. För allt är ju inte dåligt. Det vet även jag.

när jag såg den vita rena snön falla över liljeholmen fick jag tårar i ögonen; inte för att jag blev rörd utan för att jag var ledsen

2012-01-24T16:21:00.000+01:00

att slippa sova ensam är en lyx jag gärna vänjer mig vid

2012-01-21T12:08:00.001+01:00

Kanske kräver jag för mycket när jag lägger kinden mot din bröstkorg och nickar till svar. Det är klart att jag vill att du följer med mig hem istället för att stanna här. Säger: det gör lite ont och jag känner att jag måste åka hem. Kämpar för att vara ärlig. Kan inte sova någon annanstans än i min egen säng. Du förstår och jag förstår att det är mer praktiskt för dig att stanna, att du är trött men jag vill inte sova ensam i natt. Att slippa sova ensam är en lyx jag gärna vänjer mig vid. Drömlös är sömnen om du ligger bredvid. Är jag ensam kommer de till mig, drömmarna jag inte vill drömma.

Jag trycker din hand och vågar nästan inte se dig i ögonen när jag ber dig följa med. Du viskar att du älskar mig och jag svarar samma sak. Och skäms över att jag precis torkat bort tårar, att jag ofta blir ledsen när jag är berusad. Förhoppningsvis märks det inte att jag gråtit, min mascara är vattenfast och alkoholtrötta ögon döljer det mesta.

När vi är på väg till tunnelbanan ber jag om ursäkt för min egoism. Samtidigt är jag lättad, du håller ett fast grepp runt min midja där vi går över Mariatorget och du är den enda som kan mota bort den gnagande känslan i bröstet. Jag hoppas att du vet det. Du tar bort det som gör ont bara genom att titta på mig och le.

Sekunder efter att vi lagt oss i sängen somnar du bredvid mig. Du är varm. Vi har haft varandra i fyra månader nu.

av misstag hamnade jag någonstans mellan jordgubb och honung

2012-01-19T08:59:00.004+01:00

varje lakan en dröm om dig

2012-01-16T11:43:00.001+01:00

doften av ditt hår på min huvudkudde
flagor av din hud i mitt täcke
i lakan där du vilat en natt alldeles nära mig
som en skatt på havets botten;
samma odds hade jag att finna dig
om du var här nu som du var igår
skulle jag lägga mig så nära
som det bara går
andas in varje doft du bär vid din bröstkorg
somna en millimeter ifrån

trygg
ljusskygg

de nätter vi tillbringar tillsammans borde vara för evigt
ingen morgonsol skulle avbryta lugnet som finns inom mig
när du vilar hos mig så nära att inga molekyler finns emellan
somnar i vetskapen om att imorgon är jag bredvid
tätt intill när du vaknar

blunda för det som gör ont

2012-01-14T12:40:00.001+01:00

Jag drömde så hemskt. Jag drömde att jag skulle dö. Att jag blev jagad och hela min varelse skulle utplånas från jordens yta. Rädslan byggde sitt bo inom mig. Mamma sa att det var fullmånen som förvrängde mina drömmar. Min oro kom från himmelen.

Försöker fokusera på det som är positivt. Att göra det är svårare än man kan tro. Ytterligare än förkylning för mig nedslagen. Mitt kroppsliga misslyckande likaså. Blir det ljusare snart? Blir känslan en annan? Det brukar förändras men när synfältet är svart kan man ingenting se. Det finns inte längre någon rationalitet. Jag behöver hans stärkande händer, några värmande ord.

Det är så lätt att fastna i vemod.

Tvingar fram styrkan ur hjärtat. Som en citruspress där vätskan blir juice. För hans skull, för hennes skull, för deras skull. Jag blundar gärna för det som gör ont. Drar täcket över näsan och försvinner in i naiva TV-serier när svärtan tränger sig på. Det fungerar bättre än alvedon.

hej från badrummet i bågar i guld

2012-01-10T08:49:00.004+01:00

som du kanske redan hört jag är hos dig igen

2012-01-08T10:05:00.002+01:00

på centralstationen, perrongen vid fruängslinjen
en stad full av folk men jag väntade bara på dig
min blick vilade stadigt på trappan
där du snart skulle komma ned
i dina trasiga skor som du har oavsett om det är
tjugofem grader varmt eller tio grader kallt
de är så slitna att man ser strumpan igenom ena skon
man kan peta på en av dina tår

tittade upp. det var du men
utan luggen i ögonen utan det långa håret i nacken
du lade huvudet på sned och sa
"du kände inte igen mig"
mitt svar var nej men ingen har sådana klara ögon eller så mjuk röst
håret millimeterkort strävt som päls men det var du
du var hos mig igen

vinterhud, ett armbandsur och julklapp från jonatan; en guldelefant i miniatyr

2012-01-03T20:37:00.005+01:00

nyårsafton

2011-12-31T15:07:00.004+01:00

Jag har egentligen aldrig tyckt om nyårsafton. När jag var liten brukade familjerna i vårt område fira ihop. De vuxna drack bubbel och vi barn tvingade oss själva att vara vakna fram till tolvslaget. Då sköt vi raketer på gatan utanför. Millennieskiftet firade vi hemma hos oss. Det som då var mitt hem. Bakom huset låg ett berg och därifrån kändes det som om man kunde se hela världen. Därifrån såg man fyrverkerier som stjärnfall.

Min första fylla var en nyårsafton. Jag var femton år gammal. Drack två cider, någon öl och mer än en halv flaska vin. Min dåvarande bästa vän drack alldeles för mycket och vi var tvungna att ringa ambulans. En ambulans som vägrade ta henne med för hon var inte medvetslös, bara nästan. Åren efter det har varit hemmafester och alldeles för mycket sprit.

I år är alla på skilda håll. Jonatan är i Dubai, Klara är i USA, Sofia är i Thailand, Anton är i Berlin, David är i Gusum. Det är bara jag och Lovisa som är hemma och vi ska till Hornstull för att äta middag, dricka lite vin. Jag gör paj. Ångestfylld paj. För jag önskar mer än någonting annat att vi skulle vara samlade. Att jag skulle få krama om dem som är det enda som faktiskt spelar någon roll. Mina hjältar, mina älskade vänner.

Vad är väl en bal på slottet, ett nyår i Sverige. Om inte dötrist, tråkigt och alldeles, alldeles..

som svensk vår i december

2011-12-30T18:45:00.003+01:00

nu är tjugohundraelva snart över

2011-12-26T11:11:00.004+01:00

januari och han hade precis flyttat hit
vi träffades varje dag och jag föll genom hela februari mars
men jag trodde att vi skulle ha varandra trots att mitt hjärta
slog ojämna slag men det hann knappt bli april innan han sa:
"jag är inte kär i dig längre" och vi grät
jag grät för att han inte ville kämpa för oss två
han ville inte ens försöka

april inleddes med en helg under täcket söndergråtna
ögon en känsla av att aldrig bli glad igen
under uppbrottet upptäckte jag joni mitchell och spelade blue
dygnet runt och hennes röst tröstade mig tröstar mig än
jag drunknade i skoluppgifter i mig själv och genom maj
räknade jag dagarna tills jag skulle få springa ut med
vit skärmmössa i sommarljus och frihet
minns att sara tog min hand och sa "det är över nu, josefin,
det är äntligen över" och vi sprang
samma kväll drack vi vin på strand
mina närmaste vänner var där och jag höll
ett kort tal tackade dem älskar dem än
några dagar senare åkte jag och sofia till krakow
där skulle vi glömma det som varit lämna det bakom oss
och börja om på nytt
den 28 följde jag med klara och johanna till göteborg och where the action is
stod på bright eyes gästlista och backstage sjöng vi med kirsten dunst
det var en surrealistisk dag

resten av sommaren var hårt arbete en vilja att fly
varje krona lades på cigaretter och alkohol men det
behövdes för att komma vidare
juli augusti försvann i långa nätter och i september
bestämde jag mig för att det är helt okej att vara själv
jag behöver ingen pojkvän som bekräftar mig
men: bara någon vecka senare träffade jag jonatan
och resten är historia

pirret i magen blev en jordbävning och känslan ny ovan
helt underbar trodde aldrig jag skulle känna så igen och
nu kanske mer än någonsin
men det är för djävla läskigt att vara så beroende av någon annan

första oktober åkte vi till paris jag och lovisa
strövade omkring i sommarvärme och det finaste var
att dricka vin vid seine vi satt vid kajen och såg
turistbåtarna flyta förbi
när jag kom hem var det dags att börja packa
rensa vika slänga spara flyttkartong efter flyttkartong
där emellan några konserter och den 31 flyttade jag
ifrån täby för alltid
jonatan sov hos mig i sängen i vardagsrummet
den femte flyttade mamma in och sen dess har vi
kämpat med ikea-möbler målarfärg dörrar som inte passar
otätade fönster en oändlig röra och garderober
det har varit fruktansvärt jobbigt men det börjar bli ordning nu

november försvann jag var ledsen ibland
saknade mina utflugna vänner de som flyttat söker lyckan
jag vill ha dem här
till slut fanns inga löv kvar på träden
det blev december utan snö
vi bokade biljetter till nice mamma och jag
planet lyfter imorgon strax innan klockan hunnit bli sju
där ska vi vila några dagar vi är värda det 2011 har
varit oerhört tungt men med små punkter av ljus
hennes sällsynta skratt ett sms sommarstockholm hans ögon

och jag tror jag tror jag tror
att 2012 kommer att bli ett fantastiskt år

it don't snow here, it stays pretty green

2011-12-24T10:14:00.001+01:00

det är julafton och det har precis slutat regna
igår var en fin dag, jag vaknade med jonatan
gick på moderna museet med anton och drack drinkar
med sofia på kvällen. hemvändarna. anton hade jag inte sett
sen i augusti men det kändes som om vi sågs förra veckan.
han var lugnare men samma person. mina fina vänner.
att träffa dem man älskar såhär i juletider är den bästa julklappen,
inte sant?

vi tar det lugnt idag. trots att mina föräldrar varit skilda i tio
elva tolv år firar vi fortfarande jul ihop. det är lite märkligt.
pappa och jag brukar gå för långt i en politisk diskussion, vi blir sura och han
säger precis som karl-bertil jonssons pappa "jag har närt en kommunist
vid min barm" halvt på allvar, halvt på skämt.
det är lite av tradition att vi blir sura på varandra. vi är lika envisa men
våra åsikter är krockar alltid.

det står en liten plastgran i vardagsrummet. under ligger paketen,
vi som inte skulle byta några julklappar i år. konsumtionshets och
miljöförstöring, ni vet. och jag har aldrig lagt så mycket pengar på julklappar
förut. jag ser fram emot att ge bort dem, när det nu blir. efter maten kanske.
när vi var små delade vi alltid ut paketen efter kalle anka. men nu är pappa
den enda som fortfarande tycker man måste titta på tecknade figurer som
önskar god jul. jag tycker man ska prata med varandra, inte stirra på en tv.
vi ses inte så ofta. vår konstiga familj.

imorgon ska jag träffa jonatan en sista gång innan han flyr landet. dubai
i elva dagar och jag lider redan av separationsångest. har gjort det sedan
de bokade biljetter i november. hela tiden är jag rädd för att bli ensam.
imorgon ska jag pussa honom vare sig det finns en mistel i närheten eller inte.
min största kärlek.

och julen handlar framför allt om det: kärlek. att ta hand om varandra.

dan före dan före dan men mardrömmarna jagar mig och det enda jag kan tänka på är hur ont det gör inuti

2011-12-22T12:19:00.004+01:00

någonstans ifrån måste man hämta sin inspiration

2011-12-19T15:36:00.004+01:00

det finns så mycket kärlek i den här världen
även om det är svårt att se den ibland
den finns i varje ord han säger
någonstans ifrån måste man hämta sin inspiration
inte ifrån skolböcker utan ifrån andetag
och den rädsla som brukade vara min
börjar försvinna och ersätts av ett varmt klot
långt ned i maggropen

även om han inte är här där jag är

jag har sett solen förflytta sig över himlen
sett snöflingor vila likt en filt över gräs
ändå blir jag lika rörd
varje gång jag ser händer krampaktigt hålla varandra
bröstkorg mot bröstkorg i en tryggare famn
den känslan är min
den känslan är hans

i söndags tog jag tåget till linköping för att prata viktigheter och äta sushi med sofia

2011-12-17T13:37:00.008+01:00

en förklaring till vardagsboken

2011-12-15T07:07:00.002+01:00

det här med att blogga är svårare än man kan tro
speciellt när man har en tanke kring ett koncept
bra texter värda att läsa
det framkallar skrivkramp och stress
för att man vill få ned bra ord och vackra
meningar och texter med just
mening

från och med nu kommer det att se lite annorlunda ut här
men jag är fortfarande jag
ni är (förhoppningsvis) fortfarande ni
men kanske lite mer sällan
kanske i en annan form
som en dagbok fast på mitt sätt
text och bild fast vid olika tillfällen
när det känns rätt och inte krystat

hoppas ni förstår
hoppas ni stannar kvar
det gör jag

ibland vill man bara göra om göra nytt våga vara naken inför omvärlden sluta ta sig själv på så stort allvar

2011-12-14T17:26:00.004+01:00